Flowet som försvann.

.

.

.

.

Åh.

Det var ju så jävla fantastiskt där ett tag. 

Hjärtat började vakna.

Det bara spratt till och kickade igång.

Alldeles otippat till och med.

Och nu går jag och plågar mig själv med att vägra stänga av det.

Eller inte kunna.

Sitter och tycker så jävla synd om mig själv. 

Grinar över att vara själv.

Över att sova på en luftmadrass på golvet.

Att golvet är ett vardagsrumsgolv.

Som jag betalar 3500kr i månaden för.

Över att inte veta vad jag vill göra.

Var jag vill vara. 

Vad jag kan göra.

Vem jag vill vara.

Över att inte få den jag vill ha.

Över att vara den jag är.

Över att det gör ont att älska.

Ont att vara.

Ont att längta.

Att vilja.

Inte vilja.

Inte kunna.

Eller tro sig kunna.

Äta.

Inte äta.

Vakna.

Somna.

Sova.

Jobba.

Vara ledig.

Fan.

Gråta över att det gör ont att det är helg.

Över att tiden läggs på allt annat än det som bör.

Över att behöva välja hela, hela tiden.

Att Leo är borta.

Att pianot är på vinden.

 Att ha smutsiga kläder.

Att ha vänner men vara ensam.

Att kunna, men inte kunna, gråta hos syrran.

Att inte kunna sjunga längre.

Över att behöva tvinga sig till att leva kvar.

Över att behöva intala sig själv att det faktiskt är värt det.

Om

och

om

och

om

igen.

.

.

.

.