Best of alldeles just nu

Bästa refrängtexten

Bästa kärlekslåten

Bästa om Anne Frank

Bäst framförda låten. Ever.

Jävla kapitalistsvin

Så börjar processen om ombildning av hans hyresrättsförening IGEN.
BRF-ivrarna har pressat Familjebostäder till att göra ett undantag och ge en ny omröstning.
Yay.
Allt för pengarnas skull.

..VARFÖR måste folk vara så förbannat pengakåta?
Varför måste de hålla på tills att det inte finns kvar en enda sketen hyresrätt i hela Stockholms innerstad?
Vart ska alla ta vägen som inte har råd att flytta hemifrån pga att det inte finns några hyresrätter att få tag på, och att andrahandskontraktens hyror är lika höga som hela CSN-lånet?
Det är ju bara de som hyr ut svart och de som inte egentligen vill bo här som vill ha BRF.
Så att de kan sälja.
Tjäna en hacka.
Flytta till någon annan hyresrätt och leva gott på rikedomarna.

Men till vilken hyresrätt om jag får fråga?
Till vilken jävla hyresrätt hade ni tänkt flytta?!

*suck*
I åtta år har jag stått i bostadskö nu.
I åtta långa år har jag väntat på att få en chans att få en lägenhet med hyfsat bra läge och ok hyra.
Och många med mig.

Jag som valt att satsa på ett lågbetalt kulturyrke vill också ha en chans att bo i stan.
En chans att slippa en hyra som äter upp större delen av månadsinkomsten.

Men den drömmen försvinner ju bara längre och längre bort.

Varför måste allt kämpas för så jävla hårt i det här livet.
Snälla låt det bara vara lätt någon gång.

Blues

Ingen kärlek just nu.

Någonstans.

Tomt.

Ensamt.

Kan bara bli bättre nu.

Nerver av spaghetti?

Cool som en påse isbitar glider jag in på KMH och ska sjunga upp för en jury för att försöka få billiga sånglektioner.

Cool.

Coolare.

Coolast.

Allt lugnt.

Sen dyker två gamla lärare upp och hälsar glatt.
Det visar sig att de ska sitta i juryn.

Jag blir bajsnervös.

Verkligen.

Bajs.

Nervös.

Men försöker ändå hålla kvar ett hyfsat lugn.
Beräknar att jag borde ha iaf en halvtimme på mig att sjunga upp efter uppropet då mitt efternamn börjar på "H".

Under uppropet visar det sig att alla som var före mig inte behagar dyka upp.

Jag skakar ut ur uppropsrummet och skakar ännu värre in igen när jag blir inropad en minut senare.

Skakar ännu värre och hetsar mig igenom låten a capella med darrande röst.

Blir ombedd att sjunga Lascia ch'io Pianga som jag angett att jag sjungit tidigare (dvs för 12 år sedan).

Tittar i panik på min plågoande och försöker förklara att det går faktiskt inte för sig.

Slipper undan och dallrar ut genom dörren och skakar hela vägen hem..


WTF!?!

Har ALDRIG varit så nervös.
Oavsett situation.

Vad hände!?

Känner mig så snuvad.

Det skulle ju vara en ROLIG sökning.

Jag skulle ju vara cool och oberörd.

Ta dem med storm.

*suck*

Det var mig en skör verklighet.

Socialt självmord och svett-mongo

..Japp.
Det sammanfattade min dag rätt bra.
Att ställa sig på en jam-scen framför 50 musiker och försöka improvisera till en bluestolva är ju ball. Om man gör det bra.
Jag gjorde det inte bra.
Sedan kom P upp och gjorde det skitbra.
Medan jag stod bredvid och stressat försökte komma på något häftigt och frigjort.

Fantastiskt.
Fantastiskt dåligt.

Tror faktiskt att det var, om inte socialt, så åtminstone bandkamratraggningssjälvmord.

Och svettades gjorde jag också.
Floder.

Kan man inte få vara så där sval och fräsch som så många är?
Bara lite fukt i pannan.

Överläppen är värst.

*ryys*

Nä.
Jag hoppas att det inte uppfattades som allt för illa.
Det är det jag kan hoppas på.

Fan.
Det börjar inte bra det här läsåret.
Först tjatar jag i en och en halv vecka på ensemblen om att de måste sänka volymhelvetet vilket inte är särskilt populärt.
Sedan scen-görabort och läppsvett.

Nåja.
Nu kan det i alla fall bara bil bättre...

Världen är min!

Sommarlov.
Äntligen sommarlov.
Tre veckor av precis vad jag vill.
Plocka blåbär.
Påta på odlingslotten.
Koka sylt.
Båtluffa.
Det är livet.
Det här är livet.

Gråtlåt

Tror det måste vara en av världens bästa..

Börjar på 00:50