Snygg, snyggare, fulast

Alltid är det samma sak.
Det är nästan så att jag skulle välja att vara jävligt snygg i stället för att vara ganska så smart.
Hellre halvdum och snygg än halvful och halvsmart.
Om inte alla dessa förbannade kameror fanns så skulle livet vara mycket bättre.
Bara man slapp se sig själv sitta och se ut som en fisig säl i alla möjliga sociala sammanhang.
Det är ju så att man skäms.
Jag älskar verkligen mina vänner och syskon, men det blir rätt tufft i längden att bara hänga med människor som ser läskigt bra ut.
Vad jag än gör med kläder så ser det fel ut.
Vad jag än gör med håret så ser det konstigt ut.
..Är jävligt bitter just nu.
Aldrig blir det bra.
Alltid finnar och rosacea.
Aldrig känna sig fin.

Jo en gång.
Photo session med finingarna.
De fixade håret och spacklade mig till oigenkännlighet.
Då.

Halleluja.

Ursäkta, men idag går det bara inte att se på den ljusa sidan.
För många elaka foton.
Tunnhårig, finnig, vikar, gigantiska näsborrar (minns ett avsnitt av "extreme make over" där plastikkirurgen kommenterade en kvinnas näsborrar som de mest enorma han någonsin sett, och där sitter man själv och tycker att de är de väl inte, för jag har ju lika stora.)

Blä för kameror.
Blä för Facebook.
Blä för att vara tjock och fissäl.
Blä för smink och balla frisyrer.
Blä för 27 år och finnar.
Blä för att man får jobb lättare om man ser bra ut.
Blä för att det aldrig, aldrig, aldrig blir bra.
Blä för att jag tycker det är så viktigt.