Spärrvaktsblues

Är lite grumpy nu.
Det märks mer än någonsin att det är arbetsgivarens marknad och det är surt, surt, surt och i mig gror grava "attitydproblem" gentemot överheten.

Går just nu en korvstoppningsutbildning för att (eventuellt) få jobb som spärrexpeditör i T-banan.
För att komma så långt som till utbildningen har vi fått genomgå ett informationsmöte,
intervju där det bara var att leende och rakryggad sitta och svara på konstiga frågor och utan synbar desperation sälja, sälja, sälja sig själv,
kissa i mugg under mycket kontrollerade former,
inskickande av ett flertal referenspersoner,
möte med enhetscheferna för godkännande från dem och sedan...oviss väntan i flera veckor.
Vi har nu 8-timmarsdagar med bara informationsinpumpning,
e v e n t u e l l t en anställning (med en nattlön som får kära Mor att explodera i raseri varje gång det nämns) om vi får godkänt på alla prov,
och en överhängande känsla av att få mentala minuspoäng av läraren vid ställandet av "fel" frågor..
Det är svårt att verkligen beskriva stämningen i klassrummet,
men vi alla liksom hukar med knip i magen under hökögonen som spanar ut från katedern.

PISSAR DU PÅ MIG SÅ PISSAR JAG PÅ DIG!!
..skriker jag förbannat till Hököga.
Inom mig.
Inom mig.

Tyst min mun så får du socker.


En låt som får hålla min trilskande och skrikande integritet på någorlunda glatt humör i dessa tider är Hamish Imlach "Cod Liver Oil and Orange Juice".
En fantastisk låt som av någon anledning verkar vara svårsmält för många.

I jakt på Dr Ralph Stanleys framförande av "O death" hittade vi en variant på "I'm a man of constant sorrow" som bara måste höras.
Kan lyssna på de här tre låtarna i oändlighet,
fälla en liten tår ibland och sjunga med i vartenda "Ha-ha-haa-aaa!"
tills det inte går att vara alldeles ilsken längre.